I en tidigare artikel gick vi kort in på räddningstjänstens roll i totalförsvaret och hur det fungerade med krigsplacering av personal kopplat till civilplikten som är under återinföring. Den här artikeln är en fördjupning av den artikeln och vi går in specifikt på hur räddningstjänsten fungerar och vad de har för uppgifter under höjd beredskap samt vilken typ problematik som kan uppstå när flera kommuner har en gemensam räddningstjänst.
Om Räddningstjänsten
Idag är all räddningstjänst i Sverige kommunal eller statlig och regleras i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO). I den statliga räddningstjänsten räknas Polisen, Sjöfartsverket, Kustbevakningen och Länsstyrelsen. All annan räddningstjänst som rör brand och olyckor omfattas av den kommunala räddningstjänsten, med MSB som central tillsynsmyndighet. Idag delar för det mesta flera kommuner på samma räddningstjänst, för att underlätta det arbetet samlas då räddningstjänsten i förbund med flera medlemskommuner.
I och med den omfattande reformen av det civila försvaret 1995 övergick det statliga ansvaret för hur räddningstjänsten fungerar i krig, till kommunerna. Grundtanken var att den fredstida räddningstjänsten i största möjliga mån skulle kunna fortsätta på samma sätt under krigstid, den idén utgår från ansvarsprincipen som än idag ligger till grund för hur Sverige ska fungera under höjd beredskap eller krig. Ansvarsprincipen utgör följaktligen en grundläggande del av hela det civila försvaret, det innebär rent konkret att den aktör som ansvarar för en uppgift eller verksamhet under normala förhållanden även gör det i händelse av höjd beredskap.
Räddningstjänstens uppgifter under höjd beredskap
Enligt LSO ska räddningstjänsten under höjd beredskap, utöver sina ordinarie uppgifter, delta i åtgärder för första hjälpen och transport av skadade, genomföra uppgifter kopplade till befolkningsskyddet. Det inkluderar bland annat utrymning, sök- och räddningsinsatser i raserade byggnader, assistera polisen i akut omhändertagande av döda kroppar och hantering av oexploderad ammunition. Därtill ska räddningstjänsten kunna upptäcka, utmärka, röja och sanera farliga områden. Utöver detta räknar man med att även de vardagliga uppdragen ökar i omfattning under krig, i en studie som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) publicerade tidigare i år som undersökte Ukrainas räddningstjänst i och med den ryska invasionen kunde man se räddningstjänstens vardagliga uppgifter blev mer intensiva under kriget och exempelvis ökade bränder i industrier och bostadshus markant både i omfattning och frekvens. Framförallt ökade bränder i industrilokaler med koppling till samhällsviktig verksamhet. Kort sagt utvidgas räddningstjänstens arbetsområden i ganska omfattande grad under höjd beredskap och krig. Möjligheten att genomföra detta kommer ytterligare att försvåras i och med bristande resurser och eventuella framkomlighetsproblem som uppstår vid krig.
Problematiken med en gemensam räddningstjänst har framgått även i vårt arbete med totalförsvarsplanering i kommunen. När ett flertal kommuner delar på räddningstjänst uppstår det en ledningsproblematik eftersom kommunstyrelsens inflytande på räddningstjänsten begränsas. Vidare är det tydligt att den stora mängden uppgifter som ska genomföras i kommun kommer skapa bemannings- och resursproblematik. En viss del av den problematiken tacklas i och med införandet av civilplikten som beskrivs längre ner. Det kan också innebära att en del kommuner blir nedprioriterade när räddningstjänsten tvingas välja hur resurserna ska fördelas. Därför är det viktigt att kommuner och räddningstjänstförbund samverkar och fördelar ansvar inför höjd beredskap. Problematiken med ökade arbetsuppgifter med samma resurser kvarstår dock, MSB beskriver själva i sin vägledning ”Räddningstjänst under höjd beredskap – RUHB: Del 1. Vägledning som stöd för inledande planering och fortsatt utvecklingsarbete” att räddningstjänsten inte är dimensionerad för en krigsorganisation och när vägledningen publicerades 2020 saknades en planering för höjd beredskap. Det bör dock tilläggas att efter publiceringen av dessa två vägledningar har MSB tagit fram dimensionerade planeringsförutsättningar för kommunal räddningstjänst under höjd beredskap. Därtill har FOI släppt en rapport som nämns högre upp, den gjordes i syfte att dra lärdomar från kriget i Ukraina med målsättningen att kunna omsätta dessa till lärdomar för planering av den svenska räddningstjänsten. Med det sagt pågår det ett arbete för att stärka upp räddningstjänsten.
En stärkt räddningstjänst
För att stärka den kommunala räddningstjänsten har MSB tagit fram två rapporter på uppdrag av regeringen, dessa nämns kort i stycket ovan. Rapporterna berör återinförandet av civilplikten samt dimensionerade planeringsförutsättningar för räddningstjänsten. Den senare beskriver hur räddningstjänsten behöver vara utformad för att klara av de utmaningar som räddningstjänsten står inför vid krig. Rapporten som rör civilplikten är en förberedelse för aktiveringen av civilplikten och beskriver vilka åtgärder som krävs för att detta ska kunna genomföras. Rapporten är ett steg på vägen i utvecklingen av den kommunala räddningstjänsten och därmed tacklas även den av bemanningsproblematik som diskuteras högre upp i artikeln. MSB skriver vidare att en förutsättning för att räddningstjänsten ska klara av de utmaningar som ett krig ställer på samhället behöver personalstyrkan fördubblas från 16 000 till 32 000 hel- och deltidsanställda. Detta beskrivs i en 10-årsplan där MSB även går in detaljerat på hur detta ska ske både ur en ekonomisk utgångspunkt och utifrån specifika arbetsuppgifter. Detta bedöms följaktligen kunna genomföras innan 2033, i planen för hur räddningstjänsten ska utvecklas fram tills 2033 ingår även utbildning, övning och ökade resurser. Vill man dyka ner ytterligare i rapporterna som MSB tog fram på uppdrag av regeringen går de att läsa här och här.
Har du frågor och funderingar om totalförsvarsplanering eller vårt affärsområde Samhällsskydd och beredskap?
Kontakta Anders Bennström
